Om två dagar fyller Dante sju år.
Sju år.
Det fanns en tid då jag inte ens visste om jag skulle få fira hans ettårsdag. Han fyller sju år. Han mår bra. Han är frisk.
Han är fantastisk.
Det fanns en tid då jag inte visste om mitt barn skulle överleva. Och om han gjorde det: skulle han kunna hålla i en sked? Skulle han kunna prata? Skulle han kunna förstå ord? Skulle han ha sådana motoriska och fysiska förmågor att jag skulle kunna ta hand om honom utan assistenthälp?
Han överlevde. Han växte. Han utvecklades. Han blev en fantastisk individ. Han blev allt jag aldrig vågade hoppas på, och mer därtill.
Tidigare har hans födelsedag inneburit ångest. Dagarna innan har grävt ett hål i mig, jag har gråtit, jag har haft mardrömmar och jag har haft en sådan sjuk ångest.
Det är inte så längre. Jag mår inte dåligt. Dagarna innan hans födelsedag slår jag in paket, planerar middag och skrattar. Jag har kommit över det. Jag har kommit över hans start i livet. Den får inte mig att må dåligt.
Jag har kommit över sorgen över hans start i livet. Jag har lärt mig att fira hans liv.
Min Dante.
Och nu gråter jag. Finaste Anna och finaste mirakel Dante. ♥️