Dante vägde 567 gram. Sätt det i perspektiv. Ett mjölkpaket på en liter väger ungefär ett kilo (give or take). Dante var drygt ett halvt sådant. Hela hans hand, inklusive alla fingar, rymdes på min tumnagel. Min ring gick att trä över hans hand och han kunde bära den som armband.
Dante fick sitt namn redan i magen. Jag läste Dante Alighieri och blev förälskad i namnet. Han var Dante redan innan jag visste att han var en pojke. Det var min Dante.
Jag har varit med om många saker jag helst skulle vilja glömma. Ett av mina värsta minnen är på sjukhuset med Dante, när jag hörde två föräldrar förlora sitt barn. En kakafoni av bottenlös sorg, oändlig smärta och outhärdlig saknad. Ett hål som aldrig kan fyllas, oavsett hur länge man lever. Sådana ohyggliga skrik att personalen kom och satte hörselkåpor på mig, så att ljudet skulle stängas ute när jag låg med min egna son på bröstet.
Jag låg med min fågelunge på bröstet, samtidigt som ett barn dog, några meter bort. Hur glömmer man det ljudet? Hur stänger man ute det? Hur uttrycker man tacksamheten för att ens egna barn lever?
Han heter Dante. Det kommer från latinets durante, som betyder uthållig. Läkarna sa att han "aldrig kommer springa ett maraton" (hur skulle han ens kunna göra det, med mina gener?). Kanske är det sant, som de sa. Kanske inte? Men ändå. Han springer ett annat slags maraton, varje dag.
Dante Alighieri föddes i Ravenna i Italien år 1265.
Min Dante föddes i Sverige 2015.
Dante Alighieri förutsåg kanske inte att hans citat, 750 år efter att han yttrade orden, skulle få en mamma i Sverige att få gåshud. Fastän orden inte handlar om honom, fastän innebörden inte har med honom att göra, så känns det fan så passande.
Dante sa detta om Dante.
