2019, för två år sedan, så fick Gunnar diagnosen pollenallergi. Han var då tre år gammal och varje år så känner han av pollen, men i år slog det hårt och det slog tidigt. Jag köpte ögondroppar på en gång, men de hjälpte föga. Åtminstone inte på egen hand. Tack och lov så fick jag snabbt tag på läkartid och han fick Aerius utskrivet, vilket hjälpte i princip på en gång. Redan efter andra dosen så såg han faktiskt helt okej ut runt ögonen. Lite svullen, men inte så man trott att han fått en allergisk reaktion mot ett getingstick. Det är inte lätt när naturen driver ett vendetta mot en, men skönt när medicinen hjälper åtminstone!
Söt liten pollenallergiker med glass i hela ansiktet.
Annars rullar väl allt på. Det är konstigt att tänka att vi levt med Covid-19 i över ett år. Hur normaliserat allting har blivit. Till och med barnen är vana att hålla avstånd och när de frågar om vi kan göra saker, så följer de ofta själva upp med "Eller vi kanske ska vänta tills Corona är över". Sjukt. Jag är oerhört less på det här limbot vi lever i. Efter förra sommaren så kändes det som att saker och ting sakta höll på att återgå till det normala, men just nu känns det långt bort faktiskt. Jag saknar att ha någonting att se fram emot: kräftskiva med gamla polarna, en utlandsresa (ge mig!), ett biobesök - vad som helst. Livet är fint och jag trivs bra, men det är samtidigt jävligt långtråkigt.
Och som kronan på verket så har någon använt mitt klassrum, spillt kaffe på katedern och naturligtvis lade jag armen i det så nu luktar jag gammalt kaffe. Jag som inte ens gillar nykokt kaffe luktar nu gammal kaffesump. Nu är dock min lunchrast slut, så nu ska jag göra någonting vettigt igen.
I all min kaffesumpsdoftande prakt.
Well played, Thursday. Well played.