Jag har alltid gillat att skriva och jag har alltid gjort det, i någon form. Det har varit vanlig dagbok (old school), blogg eller bara små anteckningsblock där jag klottrar ner små tankar som jag behöver bli av med. Jag har alltid varit sådan att om jag får ner det på papper (även om det är ett elektroniskt sådant) så lämnar den tanken huvudet och jag kan släppa det lite. Jag har bloggat i perioder och mina tidigare bloggar har jag låst, men har länge känt suget att ta upp bloggandet igen, mest för min egen skull. Jag gillar att kunna gå tillbaka och läsa var och vem jag var för ett år, fem år eller tio år sedan.
Så, var är jag nu? Jag är mamma, sambo, kollega, vän, syster och dotter. Allt i en enda röra. Tanken att starta den här bloggen kom när jag och Dante åkte till Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge förra måndagen. Det var första gången på fem år vi var tillbaka och det var ganska nervöst att ratta ditåt. Sjuksköteska Å, som mer än en gång var med och räddade livet på Dante, bjöd in oss på återbesök och jag tackade ja. Dante var så förväntansfull, inte minst för att vi skulle ha en mor- och sondag, bara vi två. Vi lämnade Gunnar hos mormor och rattade mot Stockholm. Det flöt på bra, vi sjöng och skrattade i bilen och humören var på topp. När vi närmade oss Huddinge kände jag rent fysiskt att någonting höll på att hända. Jag började andas snabbt och ytligt, pulsen brusade i öronen och jag insåg att jag höll så hårt om ratten att mina knogar vitnade. Sjukhuset tornade upp sig som en olycksalig skepnad över oss och jag insåg att jag var rädd. Livrädd. Flashbackar från när Dante slutat andats, blivit återupplivad, fått syre inpuffat i sin sköra lilla kropp och oräknerliga liter med tårar som fällts, bara susade framför mina ögon. Det här var platsen där jag höll på att förlora min son.
Samtidigt hörde jag honom skratta från baksätet och han frågade mig varför vatten har färg när det är i havet men inte när det är i vattenglaset. Var tar färgen vägen?
Då släppte det. Jag insåg att den här byggnaden inte symboliserar något i sig. Om den symboliserar något, så symboliserar det den plats där ett antal människor räddade livet på min son. Byggnaden och platsen symboliserar inte död; den symboliserar liv.
Besöket var känslosamt. Jag grät när jag fick frågan hur det kändes att vara tillbaka. Så många gånger som jag gått i den korridoren. Så många veckor som min enda kost bestod av att värma på matlådor som någon vänlig själv kommit med. Annars var det frysmat från Pressbyrån eller matbutiken tvärs över gatan från sjukhuset. Familjerum nummer 6 där jag bodde med Dante vecka ut och vecka in. Intensiven där framtiden med min son var oviss. När sjuksköterska Å berättade att vi skulle få träffa en bebis född i vecka 24, som just passerat 1-kilosstrecket, bröt jag nästan ihop. Han var så liten. Händerna, näsan, fötterna. Så minimal. Och då ändå nästan dubbelt så stor som min kille var när han föddes.
Jag hade glömt.
Efter några kära återbesök med undersköterskor, sjuksköterskor och läkare så avslutade vi med lunch på sjukhuset och sedan åkte vi hemåt. Jag var känslosam resten av dagen och mår fortfarande lite sisådär när jag tänker på det. Inte ledsen, men känslig och oerhört, oerhört tacksam.
