Högt och lågt och allt där emellan!

Skuggsyskon är ett uttryck som jag tidigare inte var bekant med, men det är rätt talande. Skuggsyskon handlar helt enkelt om barn som är syskon till människor med funktionsnedsättningar. Syskon som kommer i skymundan, i skuggan, av sina syskon som är mer krävande. Att de får anpassa sig efter det syskon som hela tiden, av olika anledningar, är i fokus och tar uppmärksamhet och energi.

 

Jag tror inte att Gunnar riktigt är där. Jag hoppas inte det. Men jag har själv känt att det har varit mycket Dante på sistone. Och så är det i alla familjer tänker jag - under vissa perioder så kräver vissa barn mer. Och jag vill inte prata om Gunnar utifrån Dante. Gunnar är sin egen person och jag hoppas verkligen att han får möjlighet att blomma på det sätt han vill och behöver, och att han inte behöver stå tillbaka.

 

Ni vet en hel del om Dante. Jag har skrivit många inlägg om Dante. Men Gunnar då? Vem är lillebror i familjen? Den där goa, skrattande killen som alltid studsar runt? Han som så ofta misstas för Dantes tvilling - och vice versa. De är nämligen lika stora. Gunnar föddes 53 veckor efter att Dante såg dagens ljus. Dante startade på 567 gram och Gunnar på knappt 4,5 kilo. Det gick snabbt att komma ikapp brorsan!

 

Gunanr alltså. Åh, herregud. Var ska jag börja? Hur börjar jag att beskriva det där fräkniga energiknippet som sprider så otroligt mycket skratt och glädje omkring sig? Gunnar är glad. Han är en jätteglad unge. Han är pigg. Busig. Alltid på gång. Han fnittrar en hel del. Ibland när det bubblar över så sätter han händerna för munnen och fnittrar, precis som de gör på tecknad film. Han var inte planerad, men ack - så älskad och efterlängtad.

 

Gunnar älskar glass. Om han fick välja mellan godis och glass så hade han valt glass - alla dagar i veckan. Han gillar inte att fika. Om det serveras fika så vill Gunnar hellre ha ett äpple. Dessutom är Gunnar en liten fegis när det kommer till att smaka på nya saker - det kan ju vara livsfarligt! En gång fick jag muta Gunnar med fem kronor om han skulle tycka att den nya jordgubbsglassen var äcklig. Han storgrät, men smakade. Den där glassen är nu hans favoritglass.

 

Gunnar är tokig i Super Mario och i TV-spel. Just nu är hans favoritspel "Robotspelet" (Astro's Playroom) och FIFA 2022. Gunnar är verkligen en TV-spelskille och är faktiskt riktigt duktig på att spela. Han gillar även Minecraft och Mario Kart. Han är en vinnarskalle med ett sjujävla humör om han förlorar. Han gråter och skriker och ger pretty much upp på livet. Han är dock lättdistraherad, så det är rätt enkelt att styra in honom på gladare tankar.

 

Gunnar är snäll. Han är så enormt jävla översnäll. Jag försöker pusha honom att stå på sig mer, att inte låta andra barn ta av honom saker, att stå på sig och knuffa tillbaka om Dante kommer mot honom och tar hans iPad, att inte gråta så fort Dante tittar på honom. Att tuffa till sig lite.

 

Gunnar är fysisk. För något år sedan var jag helt övertygad om att han hade ADHD, för ungen kunde för allt i världen inte vara stilla. Han stod och hoppade när vi borstade tänderna, och när jag sade åt honom att lugna sig så stod han stilla - men flaxade med armarna. Han är fortfarande en väldigt aktiv pojke, men jag tror inte att han har någon diagnos. Jag tror snarare att jag måste hitta ett fotbollslag där han får utlopp för energin. 

 

Gunnar älskar Melodifestivalen, och i synnerhet Charlotte Perelli. Charlotte Perelli är hans stora idol och förra veckan skrev han, med hjälp av mig, ett brev till hennes fanclub. Det är så rart att jag får ont i hjärtat när jag tänker på det. Jag hoppas verkligen att han får svar!

 

Gunnar är en stor kille, med en ännu större personlighet och det största hjärtat jag vet. Innan jag fick honom undrade jag hur hjärtat skulle rymma all kärlek. Jag trodde att jag skulle "ta av" Dantes kärlek och rymma lillbror där. Damn, så fel jag hade. Dante fick behålla "sin" kärlek och istället skapades helt ny kärlek för den där skrynkliga lilla farbrorn i min famn. Hjärtat växte helt enkelt.

 

 

Gunnar.  My man.

 

---

Efter en lång och jävlig utredning, så.. eller nej, så var det ju inte. Efter en kort och intensiv utredning, så var vi idag på plats i Stockholm för en sista läkarundersökning och återgivning om vad de kommit fram till under utredningen. Jag ska inte ljuga, jag var nervös på vägen dit. Jag är dock inte riktigt säker på vad jag var nervös över. Jag var nämligen orolig över båda utfallen. 

 

Jag är en känslomänniska. Jag har mina känslor på utsidan, och jag gråter. Mycket. Jag gråter när jag blir riktigt lycklig, jag gråter när något hemskt händer, jag gråter när jag blir rörd, jag gråter när jag blir riktigt arg och jag gråter när jag gör illa mig (vilket inte händer så ofta, men ändå). Efter det inledande samtalet med läkaren så berättade han att det lutar åt att det blir en diagnos inom autismspektrat. Inte oväntat. Alls. Ett slutgiltigt besked skulle dock komma 10.15, ungefär en halvtimme senare.

 

Först fick jag ensam sitta med psykologen som gick igenom alla tester som gjordes, resultatet på dessa och vad de gemensamt kommit fram till. Hon sade att Dante ligger klart över medelsnittet när det kommer till språkliga förmågor, kunskapsmässigt och när det kommer till intelligens. Det var alltså inte tal om någon intellektuell funktionsnedsättning (vilket jag aldrig trott heller, men det var ju skönt att höra ändå). Sedan fortsatte hon att säga att han uppvisar vissa koncentrationssvårigheter, men inte tillräckligt för att uppfylla en ADD-diagnos. Men.. autism. Han uppfyller helt och klart kriteriet när det kommer till socialt samspel och kontakter. Inget snack om saken. Men sedan så blev det lite knepigt. Det var allt han uppfyllde helt och hållet. Dock så prickade han in så många andra "smågrejer" i de andra kriterierna att både läkaren och psykologen båda två gjorde bedömningen att han faller in under autismspektrat, och då nivå 1, för att vara mer precis. Nivå 1 innebär att han är högfunktionell och hade det varit för några år sedan hade han fått diagnosen Aspergers syndrom. Den diagnosen finns dock inte längre, utan allt är AST (autismspektrumtillstånd). 

 

Min reaktion förvånade mig. Jag grät. Det var inte gråtandet i sig som förvånade mig, obviously, men att jag blev ledsen. Det här var inte förvånande eller chockerande på något sätt. Inte alls. Men jag tänker så mycket. Hela tiden. Vad kommer det här innebära för honom i framtiden? Alltså inte diagnosen i sig, men stämpeln. Stigmatiseringen. Jag skiter högaktningsfullt i att han har autism, det är inte det. Min vardag, och hans vardag, kommer inte förändras på något sätt. Han är Dante. Samma goa, glada och weirda unge som han alltid varit. Och vem hade han varit utan autismen - egentligen? Han är ju den han är och jag avgudar varenda atom hos den där ungen. Men - ärligt talat. Ingen förälder önskar sina barn NPF-diagnoser. Ingen hoppas på det. För det innebär svårigheter, det kan man inte sticka under stol med.

 

En sak som läkaren sade när jag berättade om hela förloppet efter Dantes födelse, alla komplikationer och allt han varit med om, var att vi har haft väldigt tur. Det är inte många som föds så tidigt och som går igenom så många komplikationer som kommer såhär lindrigt undan. Och ja - jag är den lyckligaste morsan i världen, tro ingenting annat. 

 

Men jag grät. För jag tänker framåt. Och jag funderar. 

 

Psykologen hade gjort en jättefin presentation för Dante, en PowerPoint, där hon hade radat upp alla styrkor som Dante har, som hon hade märkt. Och sedan sådant som han kanske hade lite svårt för. Och så förklarade hon vad autism är och varför Dante fungerar som han gör. Varför just hans hjärna är som den är. Han nickade och hummade och brydde sig inte så mycket. Men det var så fint. Så pedagogiskt. Sedan fick han med sig ett häfte som han kunde läsa själv och titta i. 

 

På väg mot bilen så ville jag kolla så att Dante förstod vad som hade hänt. Så jag underströk än en gång att han inte är sjuk, att det är inte är något fel, utan autismen är det som gör att han har memorerat alla vinnare i Eurovision Song Contest i några år. Varför han kan alla Eric Saades poäng i Melodifestivalen sedan första gången han var med. Varför han ibland blir trött när det är mycket ljud, tjo och tjim och han drar sig undan i någon timme och är för sig själv.

 

Dante tystnade.

 

Så tog han min hand och skrattade.