.. brun inne, som en viss Rudolf en gång sa. Det är lite så det känns just nu (minus att bli brun inne). Vintern gjorde entré idag igen och jag sitter här vid köksbordet medan vinden får huset att skaka, fönsterrutorna att skallra och sakta men säkert täcks världen av ett vitt lager igen. Det är vackert, inte tu tal om saken, men nu räcker det väl ändå? Jag hade precis börjat få vårkänslor och så kommer den här bajsmackan. Oh well.
Den här veckan har vi distansundervisning, vilket för min del är ganska bra eftersom jag hade en gigantisk hög med rättning att göra. Den är så gott som klar, så jag är med på banan igen. Ett stressmoment mindre.
Imorse vaknade jag strax efter klockan 5 när Dante kom tassande ut från sovrummet. Jag låg på soffan och slumrade och när det är barnvecka så sover jag aldrig speciellt tungt, det räcker med att någon av dem i princip suckar så vaknar jag. Jag tror det är en mammagrej. I alla fulla fall, han kom utsmygandes och lade sig under täcket med mig och ville kramas. Så där låg jag, med min nyvakna sexåring, nästipp mot nästipp och myste. Resten av huset sov fortfarande och det var en sådan där magisk stund som jag värdesätter högt. Det är alltid full rulle här i det lilla röda huset, så man får ta vara på de där lugna stunderna när man är på tu man hand. På vardagarna är det.. ja.. vardag, och på helgerna har vi fyra barn här (i skrivande stund en sexåring, två fyraåringar och en treåring - PUH!), så det är konstant action. Men anyway.. vi låg där och viskade under täcket och så säger Dante att han vill att jag ska sova i deras rum i natt, för om det kommer ett monster så kan jag få det att försvinna.
Det fick mig att tänka på vilken superhjälte han ser mig som. I hans värld finns det ingenting som jag inte kan fixa. Ingen tår jag inte kan torka, inget monster jag inte kan skrämma bort och ingenting som jag inte kan skydda honom ifrån. Vilken villkorslös, magisk och stark kärlek. Hur han ser upp till mig. Och jag vet inte hur länge barn gör det, men jag tror att jag ska uppskatta det mer och passa på och njuta innan han inser att jag bara är ett barn i en vuxen människas kropp som ständigt reflekterar över mina val, ifrågasätter dem och är helt och hållet övertygad om att alla andra fixar det här med att vara förälder så jäkla mycket bättre än vad jag gör. Det är inte alltid lätt att vara förälder, men det är väldigt lätt att älska de där små liven.
