Fantastiskt kaos.

Varannan vecka är det bara jag och Claudio. Det är lugnt och skönt. Disken är bortplockad och tvättkorgarna (relativt) tomma. Skorna står uppradade och jag sover i min egen säng.
 
Varannan helg är det jag, Claudio och fyra små vildingar. Det är disk överallt, tvättkorgarna svämmar över, det ligger skor, tröjor, Barbiedockor, Captain America, Iron Man, enhörningar, glitter, legobitar och spel överallt. Det är ett konstant flöde av ljud, det bråkas, det kivas, det fnittras, det skrattas och det busas. Det är ketchupfläckar, glasskladdiga barnhänder och blöta ytterkläder. Ibland är bristningsgränsen nära och jag funderar hur tusan jag tänkte när jag beslöt mig för att skaffa barn? Jag måste ha varit tokig!? Men sedan lägger sig lugnet och fyra små rumpor parkerar sig i soffan med sin lilla popcornskål, de kollar på Dumma Mej, fnittrar och så vänder sig Gunnar om och tittar på mig med sina pigga, busiga ögon och utbrister glatt "Du är världens bästa mamma! Jag älskar dig!" och så är allt det som bortblåst. Det gör ingenting att jag får dela säng med en 5-åring som sparkas och vaknar klockan 6. Det gör ingenting. Ingenting gör någonting. För vi har världens bästa kvartett här.
 
I helgen har jag påskpysslat med ungarna. Vi har gjort kycklingar och försökt oss på att göra påskägg av garn. Resultatet med äggen blev väl kanske inte riktigt som planerat, men jag tycker att de har sin charm. Vi får jobba lite på det där, det kommer bli kanon. Så nu hänger sex garnägg i fönstret, tillsammans med tre kycklingar.
 
Jag älskar mitt liv, med allt sitt fantastiska kaos. Jag skulle inte byta det mot världens renaste, finaste hus, med ständigt tomma tvättkorgar och ostörd nattsömn. Jag skulle inte byta det mot någonting alls.
 
 
 
Garnäggen.
 
 
 
 De klassiska kycklingarna.
 
 
Emo-kycklingarna.
 
 

Nature strikes back.

2019, för två år sedan, så fick Gunnar diagnosen pollenallergi. Han var då tre år gammal och varje år så känner han av pollen, men i år slog det hårt och det slog tidigt. Jag köpte ögondroppar på en gång, men de hjälpte föga. Åtminstone inte på egen hand. Tack och lov så fick jag snabbt tag på läkartid och han fick Aerius utskrivet, vilket hjälpte i princip på en gång. Redan efter andra dosen så såg han faktiskt helt okej ut runt ögonen. Lite svullen, men inte så man trott att han fått en allergisk reaktion mot ett getingstick. Det är inte lätt när naturen driver ett vendetta mot en, men skönt när medicinen hjälper åtminstone!
 
 
Söt liten pollenallergiker med glass i hela ansiktet.
 
Annars rullar väl allt på. Det är konstigt att tänka att vi levt med Covid-19 i över ett år. Hur normaliserat allting har blivit. Till och med barnen är vana att hålla avstånd och när de frågar om vi kan göra saker, så följer de ofta själva upp med "Eller vi kanske ska vänta tills Corona är över". Sjukt. Jag är oerhört less på det här limbot vi lever i. Efter förra sommaren så kändes det som att saker och ting sakta höll på att återgå till det normala, men just nu känns det långt bort faktiskt. Jag saknar att ha någonting att se fram emot: kräftskiva med gamla polarna, en utlandsresa (ge mig!), ett biobesök - vad som helst. Livet är fint och jag trivs bra, men det är samtidigt jävligt långtråkigt. 
 
Och som kronan på verket så har någon använt mitt klassrum, spillt kaffe på katedern och naturligtvis lade jag armen i det så nu luktar jag gammalt kaffe. Jag som inte ens gillar nykokt kaffe luktar nu gammal kaffesump. Nu är dock min lunchrast slut, så nu ska jag göra någonting vettigt igen.
 
I all min kaffesumpsdoftande prakt.
 
 
 
Well played, Thursday. Well played.
 
 

Sol i sinne..

.. brun inne, som en viss Rudolf en gång sa. Det är lite så det känns just nu (minus att bli brun inne). Vintern gjorde entré idag igen och jag sitter här vid köksbordet medan vinden får huset att skaka, fönsterrutorna att skallra och sakta men säkert täcks världen av ett vitt lager igen. Det är vackert, inte tu tal om saken, men nu räcker det väl ändå? Jag hade precis börjat få vårkänslor och så kommer den här bajsmackan. Oh well. 

Den här veckan har vi distansundervisning, vilket för min del är ganska bra eftersom jag hade en gigantisk hög med rättning att göra. Den är så gott som klar, så jag är med på banan igen. Ett stressmoment mindre.
 
Imorse vaknade jag strax efter klockan 5 när Dante kom tassande ut från sovrummet. Jag låg på soffan och slumrade och när det är barnvecka så sover jag aldrig speciellt tungt, det räcker med att någon av dem i princip suckar så vaknar jag. Jag tror det är en mammagrej. I alla fulla fall, han kom utsmygandes och lade sig under täcket med mig och ville kramas. Så där låg jag, med min nyvakna sexåring, nästipp mot nästipp och myste. Resten av huset sov fortfarande och det var en sådan där magisk stund som jag värdesätter högt. Det är alltid full rulle här i det lilla röda huset, så man får ta vara på de där lugna stunderna när man är på tu man hand. På vardagarna är det.. ja.. vardag, och på helgerna har vi fyra barn här (i skrivande stund en sexåring, två fyraåringar och en treåring - PUH!), så det är konstant action. Men anyway.. vi låg där och viskade under täcket och så säger Dante att han vill att jag ska sova i deras rum i natt, för om det kommer ett monster så kan jag få det att försvinna. 

Det fick mig att tänka på vilken superhjälte han ser mig som. I hans värld finns det ingenting som jag inte kan fixa. Ingen tår jag inte kan torka, inget monster jag inte kan skrämma bort och ingenting som jag inte kan skydda honom ifrån. Vilken villkorslös, magisk och stark kärlek. Hur han ser upp till mig. Och jag vet inte hur länge barn gör det, men jag tror att jag ska uppskatta det mer och passa på och njuta innan han inser att jag bara är ett barn i en vuxen människas kropp som ständigt reflekterar över mina val, ifrågasätter dem och är helt och hållet övertygad om att alla andra fixar det här med att vara förälder så jäkla mycket bättre än vad jag gör. Det är inte alltid lätt att vara förälder, men det är väldigt lätt att älska de där små liven.