Snabba puckar.

Det går fort i hockey, som en klok människa en gång sa. Jag hade räknat med att Dantes utredning och allt vad det innebar, skulle ta tid. Lång tid. Som jag tidigare skrev så beslöt BUP om att starta en utredning efter ett telefonmöte, både med och utan Dante. Dagen efter mötet ringde kuratorn upp mig och frågade om det var okej för oss att de anlitade en extern aktör som sköter utredningen, allt för att slippa (de väldigt långa) köerna i Västerås. 
 
Självklart.
 
Förra veckan blev jag uppringd av Capio NP Stockholm, tider bokades och på måndag ska vi till Stockholm för en heldag med läkare, psykolog och... jag vet inte riktigt. Det är 1/11 på måndag. 11/11 kommer de delge resultat. Blir några intensiva dagar med fysiska möten, digitala möten och sammanställningar, men från start till resultat kommer det alltså att ta tio dagar. Så otroligt skönt. Då vet vi exakt vad vi har att jobba med och hur vi ska ta det vidare. Allt för att Dante ska få det så bra och enkelt som möjligt.
 
Ingenting kommer ju förändras, oavsett vad utredningen visar.
 
Dante kommer ändå att retas med Gunnar. Han kommer att bråka med mig, älska när vi blir sams och han ligger avslappnad i min famn och blir killad på ryggen. Han kommer att älska Harry Potter, diskutera fotboll med Claudio, kolla på nyheter, vara tokig i choklad, ha kass balans, avguda sin mormor, älska Halvan-böckerna, stampa i golvet när han blir arg och vägra ha annat än Ray-Bans. 
 

Dante.

Dante vägde 567 gram. Sätt det i perspektiv. Ett mjölkpaket på en liter väger ungefär ett kilo (give or take). Dante var drygt ett halvt sådant. Hela hans hand, inklusive alla fingar, rymdes på min tumnagel. Min ring gick att trä över hans hand och han kunde bära den som armband.
 
Dante fick sitt namn redan i magen. Jag läste Dante Alighieri och blev förälskad i namnet. Han var Dante redan innan jag visste att han var en pojke. Det var min Dante. 
 
Jag har varit med om många saker jag helst skulle vilja glömma. Ett av mina värsta minnen är på sjukhuset med Dante, när jag hörde två föräldrar förlora sitt barn. En kakafoni av bottenlös sorg, oändlig smärta och outhärdlig saknad. Ett hål som aldrig kan fyllas, oavsett hur länge man lever. Sådana ohyggliga skrik att personalen kom och satte hörselkåpor på mig, så att ljudet skulle stängas ute när jag låg med min egna son på bröstet.
 
Jag låg med min fågelunge på bröstet, samtidigt som ett barn dog, några meter bort. Hur glömmer man det ljudet? Hur stänger man ute det? Hur uttrycker man tacksamheten för att ens egna barn lever?
 
Han heter Dante. Det kommer från latinets durante, som betyder uthållig. Läkarna sa att han "aldrig kommer springa ett maraton" (hur skulle han ens kunna göra det, med mina gener?). Kanske är det sant, som de sa. Kanske inte? Men ändå. Han springer ett annat slags maraton, varje dag.
 
 
Dante Alighieri föddes i Ravenna i Italien år 1265.
 
Min Dante föddes i Sverige 2015.
 
Dante Alighieri förutsåg kanske inte att hans citat, 750 år efter att han yttrade orden, skulle få en mamma i Sverige att få gåshud. Fastän orden inte handlar om honom, fastän innebörden inte har med honom att göra, så känns det fan så passande. 
 
 
Dante sa detta om Dante.
 

BUP och utredning.

Jag har varit lite ambivalent kring Dante, BUP och hans problematik. En del av mig har velat att han ska vara "normal" (men det vet jag ju innerst inne att han inte är), samtidigt som en annan del av mig är livrädd att BUP och experterna inte ska se någonting och att Dante ska falla mellan stolarna. Att han ska vara för "normal" (jag hatar att använda det ordet, men i brist på annat..) för att få den hjälpen han behöver, men samtidigt för "udda" för att anses normal. Att han inte ska tillhöra något läger, liksom. Att han bara ska betraktas av andra som en udda, märklig unge. 
 
Igår hade vi första samtalet med en kurator från BUP. Vi samtalade i en halvtimme ungefär, både med och utan Dante. När vi var färdiga så sa hon att en kallelse kommer skickas och utredning kommer inledas. Jag började gråta. Så fort hon sa det så var det som att någon tryckte på en knapp.
 
Tårarna bara rann.
 
Och det var inte ledsna tårar. 
 
 
 
Jag var så in åt helvete lättad. 
 
 
 
Jag ser hur Dante kämpar ibland. Hur han, som oktagon, får slita för att passa in i en värld formad för cirklar. Det skaver lite. Det blir på sniskan ibland. Hur han försöker förstå sig själv och andra. Hur han anstränger sig för att inte vara jobbig, för att smälta in, för att vara med, för att vara som alla andra. Det är dock inte mitt mål. Jag vill inte att han ska vara som alla andra och att han hela tiden ska rätta sig efter hur världen är uppbyggd.
 
Jag vill att världen ska förstå honom. Och för att vara helt ärlig: jag vill också förstå honom. Det gör jag inte hela tiden. Men jag vill. Och det är en av flera anledningar till att jag verkligen välkomnar den här utredningen: att jag ska få en ökad förståelse för mitt barn. Att jag kan försöka förstå
vad som pågår i den där ständigt tänkande och grubblande hjärnan. Att jag kan möta honom på ett bättre sätt. Att kunskap kan ta vid där inte enbart kärlek räcker till.
 
Även om det finns kärlek i överflöd.