Efter en lång och jävlig utredning, så.. eller nej, så var det ju inte. Efter en kort och intensiv utredning, så var vi idag på plats i Stockholm för en sista läkarundersökning och återgivning om vad de kommit fram till under utredningen. Jag ska inte ljuga, jag var nervös på vägen dit. Jag är dock inte riktigt säker på vad jag var nervös över. Jag var nämligen orolig över båda utfallen.
Jag är en känslomänniska. Jag har mina känslor på utsidan, och jag gråter. Mycket. Jag gråter när jag blir riktigt lycklig, jag gråter när något hemskt händer, jag gråter när jag blir rörd, jag gråter när jag blir riktigt arg och jag gråter när jag gör illa mig (vilket inte händer så ofta, men ändå). Efter det inledande samtalet med läkaren så berättade han att det lutar åt att det blir en diagnos inom autismspektrat. Inte oväntat. Alls. Ett slutgiltigt besked skulle dock komma 10.15, ungefär en halvtimme senare.
Först fick jag ensam sitta med psykologen som gick igenom alla tester som gjordes, resultatet på dessa och vad de gemensamt kommit fram till. Hon sade att Dante ligger klart över medelsnittet när det kommer till språkliga förmågor, kunskapsmässigt och när det kommer till intelligens. Det var alltså inte tal om någon intellektuell funktionsnedsättning (vilket jag aldrig trott heller, men det var ju skönt att höra ändå). Sedan fortsatte hon att säga att han uppvisar vissa koncentrationssvårigheter, men inte tillräckligt för att uppfylla en ADD-diagnos. Men.. autism. Han uppfyller helt och klart kriteriet när det kommer till socialt samspel och kontakter. Inget snack om saken. Men sedan så blev det lite knepigt. Det var allt han uppfyllde helt och hållet. Dock så prickade han in så många andra "smågrejer" i de andra kriterierna att både läkaren och psykologen båda två gjorde bedömningen att han faller in under autismspektrat, och då nivå 1, för att vara mer precis. Nivå 1 innebär att han är högfunktionell och hade det varit för några år sedan hade han fått diagnosen Aspergers syndrom. Den diagnosen finns dock inte längre, utan allt är AST (autismspektrumtillstånd).
Min reaktion förvånade mig. Jag grät. Det var inte gråtandet i sig som förvånade mig, obviously, men att jag blev ledsen. Det här var inte förvånande eller chockerande på något sätt. Inte alls. Men jag tänker så mycket. Hela tiden. Vad kommer det här innebära för honom i framtiden? Alltså inte diagnosen i sig, men stämpeln. Stigmatiseringen. Jag skiter högaktningsfullt i att han har autism, det är inte det. Min vardag, och hans vardag, kommer inte förändras på något sätt. Han är Dante. Samma goa, glada och weirda unge som han alltid varit. Och vem hade han varit utan autismen - egentligen? Han är ju den han är och jag avgudar varenda atom hos den där ungen. Men - ärligt talat. Ingen förälder önskar sina barn NPF-diagnoser. Ingen hoppas på det. För det innebär svårigheter, det kan man inte sticka under stol med.
En sak som läkaren sade när jag berättade om hela förloppet efter Dantes födelse, alla komplikationer och allt han varit med om, var att vi har haft väldigt tur. Det är inte många som föds så tidigt och som går igenom så många komplikationer som kommer såhär lindrigt undan. Och ja - jag är den lyckligaste morsan i världen, tro ingenting annat.
Men jag grät. För jag tänker framåt. Och jag funderar.
Psykologen hade gjort en jättefin presentation för Dante, en PowerPoint, där hon hade radat upp alla styrkor som Dante har, som hon hade märkt. Och sedan sådant som han kanske hade lite svårt för. Och så förklarade hon vad autism är och varför Dante fungerar som han gör. Varför just hans hjärna är som den är. Han nickade och hummade och brydde sig inte så mycket. Men det var så fint. Så pedagogiskt. Sedan fick han med sig ett häfte som han kunde läsa själv och titta i.
På väg mot bilen så ville jag kolla så att Dante förstod vad som hade hänt. Så jag underströk än en gång att han inte är sjuk, att det är inte är något fel, utan autismen är det som gör att han har memorerat alla vinnare i Eurovision Song Contest i några år. Varför han kan alla Eric Saades poäng i Melodifestivalen sedan första gången han var med. Varför han ibland blir trött när det är mycket ljud, tjo och tjim och han drar sig undan i någon timme och är för sig själv.
Dante tystnade.
Så tog han min hand och skrattade.
Mamma! Nu har jag två superkrafter! Jag kan se genom husväggar OCH jag har en superhjärna!
Som du har, min älskling. Som du har.
Jag är där nu att ett av mina barn ska utredas. Jag är helt säker på att mitt barn också kommer passa in i autismspektrat. Vilken härlig inställning din son har, att kunna se det som en superkraft! Wow alltså. Men jag förstår precis din oro. Det är inte lätt alltså....