Jag har, hela den senaste månaden, känt stressan picka på. Mer och mer och snabbare och snabbare. Jag har börjat få migränanfall som inleds med synbortfall och flimmer för ögonen och jag går omkring med en känsla av att inte räcka till. Att jag glömmer bort viktiga saker, att jag inte gör tillräckligt -varken för mina elever eller för mina egna barn-, att jag misslyckas och att saker och ting blir fel. Antingen sover jag för lite eller så sover jag 12 timmar per natt, alltid utan att känna mig utvilad. Jag går omkring med brännande ögonlock och fantiserar om att få lägga mig och sova en timme under lunchen. Jag minns inte senast jag vaknade utan huvudvärk.
Jag har försökt komma på vad roten till det onda är och jag har väl kunnat urskilja två saker: jobbet och Dante. Inte för att Dante gör mig stressad, men jag är så uppe i varv kring hans skolgång. Det har varit några incidenter och jag är så fruktansvärt rädd och orolig att det inte kommer gå bra för honom. Att han inte ska ha vänner. Att de andra barnen är elaka mot honom. Att han är elak mot dem. Inte för att han är ett elakt barn, för det är han verkligen inte, men just för att han har svårigheter med det sociala samspepet och ibland blir det bara fel. Jag går omkring och oroar mig över att han ska halka efter. Att han inte orkar med skolarbetet. Att pressen blir för stor. Jag oroar mig över vad utredningen hos BUP kommer visa. Jag oroar mig över att han ska få en diagnos. Jag oroar mig över att han inte ska få en diagnos. Hjärnan går på högvarv och arbetar maniskt, utan att någonsin ta en paus. Målar upp olika scenarion. Inte för att det gör mig klokare eller lugnar mig, men jag kan inte stänga av. Sedan gör allt oroande för Dante mig stressad och ger mig dåligt samvete, för det känns som att jag glömmer bort Gunnar.
På jobbet är jag stressad mest hela tiden. Jag är ensam klassföreståndare och ibland har jag lust att bara skratta, för det känns inte som att jag har någon aning om vad jag håller på med. Varför ska de här ungarna och eleverna lyssna på mig? Jag vet ju knappt själv vad jag håller på med hälften av tiden. Undervisningen är kul. Det har jag alltid tyckt. Det är ju därför jag är där jag är. Jag älskar kontakten med eleverna och tycker att det genuint är en ynnest att få arbeta med det jag gör och se de här ungdomarna utvecklas, lära sig och växa upp. Men det är så jävla mycket runt omkring. Jag har aldrig tidigare känt mig såhär slutarbetad och trött såhär tidigt på ett läsår. Det har gått en månad. Vågar inte tänka på hur trött jag kommer vara om ytterligare en månad.
Men. Ikväll är jag ensam. En fredagskväll. Barnen ville sova hos mormor, så de är där nu. Claudio har andra planer och kommer inte hem förrän senare ikväll. Jag går omkring i mjukiskläder, har ett glas bubbel i handen och Eminems Shake That dundrar ur högtalarna. Mina rörelser kan väl knappast kallas för dans, men det är nog det som är närmast sanningen. Herregud, vad ensamtid är underskattat.
Det här behövs, folket. Det här behövs.