Nu börjar rutinerna falla på plats och sakta men säkert vävs man in i det stora ekorrhjulet igen. Den här veckan har varit extremt tröttsam och jag har inte riktigt vant mig vid att kliva upp runt 6, göra mig i ordning, se till att barnen är hela och rena innan det är dags att ta sig till förskolan och skolan. Bara en sådan sak - nu ska jag lämna barn på två ställen. Det gör att vi måste åka hemifrån tidigare och de rutinerna har inte riktigt satt sig ännu. Den här veckan har jag antingen varit på jobbet 25 minuter innan min lektion börjar, eller så två minuter innan den börjar. Men det ger sig, det också! Sedan ska jag jobba hela dagen, skynda hem och hämta ungar, fixa och dona och så helt plötsligt är det kväll.
Standardfrasen denna vecka (och alla andra också, känns det som) när någon frågar hur läget är, är "Trött! Själv då?" och det är faktiskt inget slentriansvar, utan jag är trött. Precis hela tiden. Grabbarna lägger sig runt 20-tiden på kvällarna och när jag får slå mig ner i soffan och pusta ut, efter att ha lagat mat till grabbarna, underhållit dem, plockat undan efter dem, slängt all smutstvätt på rätt ställe, startat tvättmaskinen och medlat under alla världskrig som hinner utspela sig under en kväll, så är klockan runt 20.30. Det betyder att jag och Claudio har ungefär en timme på oss innan jag sover. Jag skojar inte, runt 21.30 är jag helt slut som artist. Jag, som alltid varit en kvällsmänniska, är helt färdig då. Vi brukar hinna se ett avsnitt av The Shield innan det är dags för mig att checka in för kvällen.
Vissa dagar har jag ingen lust att vara mamma alls. Vissa dagar finns det ingen energi. Vissa dagar är jag världens lataste morsa som låter barnen äta Happy Meal framför sina paddor och så får de roa sig så, precis hela dagen. Vissa dagar är jag textboksexemplet av en energisk och påhittig morsa, som bakar bullar, utforskar nya lekplatser, tillverkar pyssel, skapar magiska världar, hittar på skattjakter och anordnar temakvällar.
De allra flesta dagarna är jag någonstans mitt emellan.
Jag har bråkat ganska mycket med mitt dåliga samvete under sommaren, för sommaren var stundtals tuff med barnen. Vi hade en kanonsommar och hittade på en massa kul, men herrejävlar - så tufft det var ibland. Grabbarna har bråkat, jag har suttit inlåst på badrummet och storgråtit av utmattning och frustration över att det här med föräldraskap ser så lätt ut för alla andra - så varför är det så jävla svårt för mig?!, ingenting har klaffat och livet har känts som en enda stor tågkrasch.
Men det är inte det jag tänker på när jag tänker tillbaka på sommaren.
Jag tänker på vår hotellövernattning i Stockholm, på ljusa norrländska sommarnätter med lyckliga barn i Örnvik, på allt fnitter, på skratten, på dagen på Junibacken, på skrattande barn på gräsmattan under vattenspridaren (och jag ska inte ljuga, lite tänker jag på hur skönt det var att sova när det inte var barnveckor. Så är det ju.. såklart) och all kärlek som omger mig, från alla håll.
För visst är det ändå så, att i slutet av dagen så är det kärlek. Jag skulle inte byta bort mina tidiga morgnar med pojkarna mot någonting annat i världen. Jag älskar Dantes nyfikenhet över skolan han just börjat på. Jag njuter av att höra Gunnar fnittrandes berätta om spelet som han och hans kompisar hittat på på förskolan under dagen. Jag älskar att innan jag somnar där på kvällen, så får jag ligga i Claudios famn och gäspa. Jag har världens bästa vänner som får mig att skratta och som själva förstår att när man har barn så måste man planera in umgänge minst en månad i förväg. Och blir det inställt, tja.. då är det så. Då kan vi ses framåt jul istället. Om inte ungarna blir snoriga och smittar ner en själv, såklart.
För jag vet att barnen inte heller minns när mamma var tjurig, trött och kanske skrek lite för högt för en sak som kanske inte var hela världen. De minns också fnittren, resorna och minnena vi skapade. Och när det dåliga samvetet pickar på när jag hämtar dem efter en lång dag på fritids och förskolan, så är det också bara kärlek. Det är bara kärlek när en väldigt stolt femåring lämnar över en teckning på sin familj, och förklarar att han kan inte stava alla namn (speciellt inte Claudios) så han har istället skrivit åldern på alla så vi kan förstå vilka det är. När han glädjestrålande berättar att det här är hans familj och så är det en liten sol, hjärtan och blommor med.
Det är sådant jag kommer minnas.
Det är sådant jag kommer minnas.
