Varannan vecka är det bara jag och Claudio. Det är lugnt och skönt. Disken är bortplockad och tvättkorgarna (relativt) tomma. Skorna står uppradade och jag sover i min egen säng.
Varannan helg är det jag, Claudio och fyra små vildingar. Det är disk överallt, tvättkorgarna svämmar över, det ligger skor, tröjor, Barbiedockor, Captain America, Iron Man, enhörningar, glitter, legobitar och spel överallt. Det är ett konstant flöde av ljud, det bråkas, det kivas, det fnittras, det skrattas och det busas. Det är ketchupfläckar, glasskladdiga barnhänder och blöta ytterkläder. Ibland är bristningsgränsen nära och jag funderar hur tusan jag tänkte när jag beslöt mig för att skaffa barn? Jag måste ha varit tokig!? Men sedan lägger sig lugnet och fyra små rumpor parkerar sig i soffan med sin lilla popcornskål, de kollar på Dumma Mej, fnittrar och så vänder sig Gunnar om och tittar på mig med sina pigga, busiga ögon och utbrister glatt "Du är världens bästa mamma! Jag älskar dig!" och så är allt det som bortblåst. Det gör ingenting att jag får dela säng med en 5-åring som sparkas och vaknar klockan 6. Det gör ingenting. Ingenting gör någonting. För vi har världens bästa kvartett här.
I helgen har jag påskpysslat med ungarna. Vi har gjort kycklingar och försökt oss på att göra påskägg av garn. Resultatet med äggen blev väl kanske inte riktigt som planerat, men jag tycker att de har sin charm. Vi får jobba lite på det där, det kommer bli kanon. Så nu hänger sex garnägg i fönstret, tillsammans med tre kycklingar.
Jag älskar mitt liv, med allt sitt fantastiska kaos. Jag skulle inte byta det mot världens renaste, finaste hus, med ständigt tomma tvättkorgar och ostörd nattsömn. Jag skulle inte byta det mot någonting alls.
Garnäggen.
De klassiska kycklingarna.
Emo-kycklingarna.