Skuggsyskon är ett uttryck som jag tidigare inte var bekant med, men det är rätt talande. Skuggsyskon handlar helt enkelt om barn som är syskon till människor med funktionsnedsättningar. Syskon som kommer i skymundan, i skuggan, av sina syskon som är mer krävande. Att de får anpassa sig efter det syskon som hela tiden, av olika anledningar, är i fokus och tar uppmärksamhet och energi.
Jag tror inte att Gunnar riktigt är där. Jag hoppas inte det. Men jag har själv känt att det har varit mycket Dante på sistone. Och så är det i alla familjer tänker jag - under vissa perioder så kräver vissa barn mer. Och jag vill inte prata om Gunnar utifrån Dante. Gunnar är sin egen person och jag hoppas verkligen att han får möjlighet att blomma på det sätt han vill och behöver, och att han inte behöver stå tillbaka.
Ni vet en hel del om Dante. Jag har skrivit många inlägg om Dante. Men Gunnar då? Vem är lillebror i familjen? Den där goa, skrattande killen som alltid studsar runt? Han som så ofta misstas för Dantes tvilling - och vice versa. De är nämligen lika stora. Gunnar föddes 53 veckor efter att Dante såg dagens ljus. Dante startade på 567 gram och Gunnar på knappt 4,5 kilo. Det gick snabbt att komma ikapp brorsan!
Gunanr alltså. Åh, herregud. Var ska jag börja? Hur börjar jag att beskriva det där fräkniga energiknippet som sprider så otroligt mycket skratt och glädje omkring sig? Gunnar är glad. Han är en jätteglad unge. Han är pigg. Busig. Alltid på gång. Han fnittrar en hel del. Ibland när det bubblar över så sätter han händerna för munnen och fnittrar, precis som de gör på tecknad film. Han var inte planerad, men ack - så älskad och efterlängtad.
Gunnar älskar glass. Om han fick välja mellan godis och glass så hade han valt glass - alla dagar i veckan. Han gillar inte att fika. Om det serveras fika så vill Gunnar hellre ha ett äpple. Dessutom är Gunnar en liten fegis när det kommer till att smaka på nya saker - det kan ju vara livsfarligt! En gång fick jag muta Gunnar med fem kronor om han skulle tycka att den nya jordgubbsglassen var äcklig. Han storgrät, men smakade. Den där glassen är nu hans favoritglass.
Gunnar är tokig i Super Mario och i TV-spel. Just nu är hans favoritspel "Robotspelet" (Astro's Playroom) och FIFA 2022. Gunnar är verkligen en TV-spelskille och är faktiskt riktigt duktig på att spela. Han gillar även Minecraft och Mario Kart. Han är en vinnarskalle med ett sjujävla humör om han förlorar. Han gråter och skriker och ger pretty much upp på livet. Han är dock lättdistraherad, så det är rätt enkelt att styra in honom på gladare tankar.
Gunnar är snäll. Han är så enormt jävla översnäll. Jag försöker pusha honom att stå på sig mer, att inte låta andra barn ta av honom saker, att stå på sig och knuffa tillbaka om Dante kommer mot honom och tar hans iPad, att inte gråta så fort Dante tittar på honom. Att tuffa till sig lite.
Gunnar är fysisk. För något år sedan var jag helt övertygad om att han hade ADHD, för ungen kunde för allt i världen inte vara stilla. Han stod och hoppade när vi borstade tänderna, och när jag sade åt honom att lugna sig så stod han stilla - men flaxade med armarna. Han är fortfarande en väldigt aktiv pojke, men jag tror inte att han har någon diagnos. Jag tror snarare att jag måste hitta ett fotbollslag där han får utlopp för energin.
Gunnar älskar Melodifestivalen, och i synnerhet Charlotte Perelli. Charlotte Perelli är hans stora idol och förra veckan skrev han, med hjälp av mig, ett brev till hennes fanclub. Det är så rart att jag får ont i hjärtat när jag tänker på det. Jag hoppas verkligen att han får svar!
Gunnar är en stor kille, med en ännu större personlighet och det största hjärtat jag vet. Innan jag fick honom undrade jag hur hjärtat skulle rymma all kärlek. Jag trodde att jag skulle "ta av" Dantes kärlek och rymma lillbror där. Damn, så fel jag hade. Dante fick behålla "sin" kärlek och istället skapades helt ny kärlek för den där skrynkliga lilla farbrorn i min famn. Hjärtat växte helt enkelt.
Gunnar. My man.
