En sak som alltid har stått ut med Dante är hans sinne och intresse för detaljer. Det spelar ingen roll vad det handlar om, han vill alltid veta detaljer. Igår kom han hem till oss och mammaveckan började (en dag för tidigt, men jag klagar inte!) och då började frågestunden. Det började med att han frågade vad vi hade ätit till middag, varpå jag svarade "kebab".
Gjorde ni egen kebab? Åt ni hemma? Vilken pizzeria? Hade du stark sås? Vad var det för grönsaker? Hur bar ni hem maten? Vilken färg var påsen? Stod det någonting på påsen? Åt ni maten på tallrikar eller i kartongen? Var det gott?
Det där är ingen överdrift. Han ställde varenda en av de där frågorna. Han har alltid varit sådan här och han har ett anmärkningsvärt gott minne när det kommer till detaljer. Han kan berätta vilken veckodag han var hos tandläkaren för två år sedan, vilken färg soffan i väntrummet hade och huruvida tandläkaren hade handskar eller ej (och naturligtvis vilken färg de hade).
Efter hela misstanken om autism och utredningen satte igång så har jag börjat reflektera kring mycket av hans beteende. Är det här Dante, eller är det autism? Förstå mig rätt, allting är Dante. Visar det sig att Dante har autism så är han ju ändå Dante, han är inte autism. Men kommer det här detaljbeteendet från diagnosen eller hade han varit såhär detaljintresserad ändå? Inte för att det spelar någon roll, men det är sådant jag funderar över.
På onsdag har jag mötet med skolan, vården och förskolan och jag känner mig både spänd, nervös och taggad inför detta. Förutom rektor och specialpedagog så ska även skolsköterskan på skolan medverka, så det känns bra att de tar detta på allvar. Betryggande.
