Det verkar så lätt att bara stöta på
Ja, det är alla människors rätt att bara göra så...
.. sjöng Gyllene Tider en gång i tiden. Och så blev det för åtta dagar sedan också. Vi blev ett. Och de enda som visste om det var vår närmsta familj och två av mina kollegor. Vi ville inte göra en stor grej av det, vi ville inte ha ett stort bröllop och vi ville inte ha en massa förväntningar på oss. Jag köpte min klänning för 1,5 år sedan. Den har legat i en kartong sedan dess (tack, Covid). Men med facit i hand - kunde vi fått en bättre dag? Knappast.
Jag gjorde mig i ordning hos mamma, tillsammans med henne och pojkarna. Claudio gjorde sig i ordning hemma med min bror. Vi sågs vid stadshuset, and let me tell you: herrejävlar, vad min man är het i kostym! Alltså, wow. Nyfriserad, med världens skägg, nyinköpt kostym och en lila slips i samma nyans som pojkarnas. Jag tror jag blev ytterligare lite kär i honom där och då. Vår vigselförättare hette Qla (bara en sådan sak) och var en match made i heaven för oss. I höghatt och finkläder stod han där och sa att "hade vi varit i USA hade jag sagt 'you may now kiss the bride' men nu är vi i Sverige så.. Anna, du får nu kyssa din make". Och sedan följer han upp med (med väldigt hög stämma som fick pojkarna att hoppa till): "by the power invested in me by the city of Västerås..". Och så var det klart. Då var vi man och fru (men idag, 3/12 så meddelade Skatteverket att jag officiellt är fru Romanazzi).
Kramar, pussar, fotografering och skratt. Sedan hoppade vi in i bilen, i bröllopskläder, och rattade mot Arlanda. Eller ja, min storebror Jonas rattade mot Arlanda, med slutdestination Amsterdam. Eftersom SAS hade beslutat sig för att jäklas med oss bara veckor innan vigseln genom att lägga om hela flygschemat och bokat om oss till ett plan klockan 8 på morgonen (med en vigsel klockan 11.00) så fick vi göra en nödlösning med mellanlandning i Köpenhamn. Vi tröstade oss med att uppgradera biljetterna så på Arlanda slapp vi köa, gick före både vid incheckning och säkerhetskontroll och sedan satte vi oss i SAS-loungen och drack gratis vin tills planet gick. Och självklart fick vi boarda planet före alla andra. Ska det va, så ska det va.
Och hörni, det är en upplevelse att resa i brudklänning, let me tell you. Speciellt en med ett litet semi-släp.
I alla fulla fall.. Efter en relativt kort mellanladning i Köpenhamn så hoppade vi på planet till Amsterdam. SAS är ju kanske inte direkt kända för sin genorisitet, men de bjöd både på champagne på planet och på en present. En fint inslagen påse med både en flaska bubbel och två kartonger praliner. Sedärja! Väl i Amsterdam stod chauffören och väntade på oss och körde oss direkt till hotellet. Gud, vilket hotell! Låg precis vid floden Amstel, mitt i stan. Fyrstjärnigt med en underbart serviceinriktad och trevlig personal. Vi kom upp till rummet och möttes av rosenblad formade till ett hjärta på sängen, med handdukar vikta till svanar (alltså, jag skojar inte. Sådant här händer alltså inte bara på film) och ett personligt meddelande som gratulerade till bröllopet, en flaska bubbel och två glas.
Vilken magisk dag, rakt igenom. Magisk dag, med min magiska make vid min sida. Nyp mig, hände detta?
Sedan övergick vistelsen till en normal turistresa, men en lite mer nykär sådan. Vi köpte souvenirer, skrattade, drack gott, åt gott, promenerade, promenerade, promenerade (trots att jag glömde mina sneakers i Sverige..) och var kära. Låter så löjligt enkelt, men så var det. Vi gick bara omkring och var kära. På fredagen åt vi middag på Hard Rock Café. Det har blivit en tradition att så fort vi reser så besöker vi Hard Rock. Så även nu. Claudio friade till mig på Hard Rock Café i Rom i november 2019. I november 2021 åt vi (typ) bröllopsmiddag på Hard Rock Café i Amsterdam. Och återigen bjöd de på champagne.
Nåväl, nu ska jag mysa med familjen. Sköt om er.
Ciao!
/Romanazzi
